SEXTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jer 23:1-6 (Jag skall samla dem som finns kvar av mina får,
och jag skall ge dem nya herdar)
Guds indignation över folkets dåliga ledare är stor. Jeremia anar, liksom Jesaja,
Messias vid horisonten (v. 5-6; jfr 33:15-17). Den gode herden, Frälsaren,
kommer att vara Gud själv (Joh 10:11f; Hes 34:15). Han blir det rättfärdiga
skottet ur Davids stam (v. 5; 33:15; Jes 11:1; Hes 17:22; 2 Sam 7:12-13),
Messias, som Sakarja kallar för ”Telningen” (Sak 3:8; 6:12). Denne herde ska
göra allting nytt: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras
hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Jag skall förlåta
dem deras skull (Jer 31:33-34).
Andra läsningen: Ef 2:13-18 (Han är vår fred)
De ”två lägren” (v. 14) som Gud, enligt Paulus, har försonat med varandra i
Kristi kyrka, är judar och hedningar. Idén om en återskapad ”enhetsmänniska”
låter nästan gnostisk. Paulus tänker grekiskt! Dessa rader är så vackra och
poetiska att det har spekulerats i om det möjligen rör sig om citat ur en urkristen
hymn. Kristus dog även för hedningarnas synder, och därmed – vill Paulus säga
– är skiljemuren riven (han menar judendomens rituella gränser och gränserna
mot hedningar i templet) som han även ser som ”fiendskap” (v. 14). Det här
skrevs medan många judar rustade sig till uppror mot Rom. Har Paulus ord
politiska undertoner?
Evangelium: Mark 6:30-34 (De var som får utan herde)
En präst är präst, även när han, som apostlarna här, får lov att ta lite semester (v.
31). Mässan ska firas för kyrkans väl och möter han andlig nöd måste han –
precis som en läkare vid fysisk nöd – ingripa. Fåren utan herde (v. 34) träffar
man överallt. En präst jag känner mötte under en bergsvandring en man som
bejakade terrorism. De gick tillsammans och diskuterade tills mannen gav upp
och slutade argumentera.
Guds folk behöver herdar (jfr 4 Mos 27:17; 1 Kung 22:17; Hes 34:5-6).
Ensamma kristna utan kyrkans ledning är som djuren på savannen som avviker
från flocken och lätt blir byte för hyenor och lejon (djävulens makt). I den
kristna gemenskapen däremot stärker man varandra, och djävulen fruktar inget
mer än sådant. Kristus har önskat kyrkans hierarkiska ordning – inte alla som
trodde på honom utvaldes ju till apostlaämbetet! – för att genom sina ledande
medarbetare skydda och säkra enheten och trygga kyrkans åkermark (jfr 1 Kor
3:9). En fast, väl ordnad kyrka – byggt av levande stenar (1 Pet 2:5) – vilar
tryggt på sina apostoliska grundstenar (jfr Upp 21:14) = det i varje tid levande
läroämbetet (Katolska kyrkans katekes, nr 880-892). Där hittar djävulen ingen
rämna i muren där han kan smuggla in heresi och splittring. Kommer vargen för
nära flocken får han smaka på herdarnas stavar (biskopens herdestav). Då
springer han iväg, med svansen mellan benen.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden