KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID ÅRGÅNG A
Första läsningen: 5 Mos 8:2-3, 14b-16a (Han lät dig äta manna, något som
varken du eller dina fäder kände till)
På gränsen till ålderdomen kan många av oss fira 40 års jubileum av den första
heliga kommunionen. Där stod vi en gång med alla kamraterna och tog emot
mannat från himlen. Vi lärde att människan inte lever bara av bröd utan av
alla ord som utgår från Herren (v. 3). Guds godhet bar oss genom livet, vi
klarade oss. En tanke är dock bedrövande: många av mina kamrater från den
tiden tycks ha glömt Herren (jfr v.14) eller hungrar i varje fall inte efter det
himmelska mannat.
Andra läsningen: 1 Kor 10:16-17 (Eftersom brödet är ett enda är vi – fast
många – en enda kropp)
Messias fysiska närvaro på jorden fortsätter i oss. Jesus är oförenlig med allt vad
avgudadyrkan heter. Paulus vädjar här till sina elever: kommunionen, d.v.s.
gemenskapen med Jesus, måste medföra totalt avståndstagande från
”demonerna” (v. 20, efter denna läsning), de drivkrafter i världen och i mig själv
som inte kommer från Gud.
Evangelium: Joh 6:51-58 (Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig
dryck)
Johannes låter här Jesus tala om sitt kött (= sarx på grekiska), inte bara om sin
kropp (= soma på grekiska). Det jordnära uttrycket ska förhindra att lärjungarna
ger sig hän åt abstraktioner, där eukaristin ”förandligas” och reduceras till en
symbolisk verklighet (”brödet och vinet påminner oss om Jesu kropp och blod”),
något som nog skulle kännas lättare att förkunna men också skulle svika tron på
inkarnationen: Gud blev verkligen en av oss, med hull och hår, han luktade
svett och kunde bli arg, hungrig, sömnig. I mässan blir han mat, man kan tugga
honom och svälja honom. Ordet sarx provocerar genom sin bokstavlighet: det
betecknar vår köttslighet i dess sårbara, förgängliga form – hos Paulus står det
inte minst för människans själviskhet, hennes kroniska uppror mot Gud. Vad
Jesus rent historiskt sade till de närvarande på arameiska (hans vardagsspråk)
vet vi inte, men Johannes ger oss deras reaktion: de tvistar om vad han menar (v.
52) och slutligen står många av Jesu egna lärjungar inte ut: ”Det är outhärdligt,
det han säger” (Joh 6:60). De anser väl att Jesus blivit galen. ”Är vi kannibaler?”
Det är märkligt att inte alla överger Jesus. Vissa stannar kvar, de älskar honom
helt enkelt.
Guds real-presens i inkarnationen och i eukaristin blir bara begriplig när vi
tänker på att Gud är kärleken (1 Joh 4:7,16). Den som älskar vill vara hos sin
älskade. Är avståndet tio meter så går han inte nio utan hela vägen. Han skickar
inte bara brev (den heliga Skrift) eller budbärare (profeter) utan kommer själv.
Det är även vårt svar på muslimers och judars och andras ifrågasättande av
inkarnationen. I denna värld där den ena människan är en varg för den andra –
homo homini lupus – steg Gud ner likt en varghona som gör sin kropp till föda,
ger di. Vargarna skulle bli lamm, kristna. Det är outhärdligt! Ja, men sant, så vad
är problemet?
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden