TREDJE PÅSKSÖNDAGEN (ÅRGÅNG A)
Första läsningen: Apg 2:14a, 22-33 (Det var inte möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp)
Vi föregriper redan pingstdagen – påsktidens avslutning om fem veckor. Petrus
står modigt upp och predikar om Jesu uppståndelse för alla som samlats kring
huset för att de hört dånet över platsen när den helige Ande kom över apostlarna.
Anden låter alla förstå apostlarnas språk, fast de kommer från andra länder. I
Petrus tal förekommer anspelningar på Gamla testamentet: ”Dödens vånda” i v.
24 är en återklang av Ps 18:5 f. Gud ska ”sätta en ättling” på Davids tron (v. 30)
– ordagrant står det ”låta uppstå en ättling” vilket anspelar på 2 Sam 7:12 och
ska passa ihop med ”uppstå” i v. 32. Observera: Dessa anspelningar bygger på
den grekiska bibelöversättningen Septuaginta. Den användes av judar utanför
Heliga landet (de främmande lyssnarnas Bibel). Så även citatet från Ps 16:8 f
som Petrus använder för att bevisa att Messias (”Davids son”) skulle uppstå från
graven (v. 25-28). Petrus använder Septuaginta. Har han predikat på grekiska?
Kyrkan var från första sekund inriktad på världsvid mission enligt Kristi bud
(Matt 28:19-20; Apg 1:8). Anden lärde Petrus att nå människor där de är, tala
deras språk. Bibelargumentet är klockrent: David kan inte ha menat sig själv,
han dog ju: i David talar Guds Ande om den kommande Messias. Petrus
trossvårigheter från Matt 16:21-22 är borta. Han är säker och stark. Nu är han
Klippan (Matt 16:18).
Andra läsningen: 1 Pet 1:17-21 (Ni friköptes med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod)
Petrus röst når oss också här. Guld och silver förmår inget (jfr Apg 3:6). Utan
Kristus är livet tomt och meningslöst (v. 18). Han har friköpt oss från syndens
slaveri (1 Kor 6:20). Han var som lammet som leds till slakt (Jes 53:7; Joh 1:29;
jfr v. 19), tålmodig och lydig, väntande tyst från all evighet på detta offer för er
skull som tror (v. 20).
Evangelium: Luk 24:13-35 (De kände igen honom när han bröt brödet)
Den tålmodigt lyssnande Jesus börjar inte förklara någonting förrän hans
medvandrare har fått tillfälle att prata av sig och ge uttryck för sin sorg och
besvikelse. De två (ex-)lärjungarna var förblindade, heter det (v. 16). Våra
negativa slutsatser om det vi inte förstår gör oss blinda för alla möjligheter som
finns rakt framför oss. Att Frälsaren skulle lida för att uppstå passar inte ihop
med de bådas världsbild och därför måste denna världsbild förnyas genom
skriftbevis (som Petrus gör i läsningarna ovan). Våra hjärtan börjar brinna när
Guds ord får oss att inse att hoppet aldrig är ute. Den sakramentala handlingen
(mässan, v. 30 f) förvandlar oss, torkar bort tårarna. Med trons ögon ser vi klart:
han är här! Han var hela tiden här. Det var meningen att vi skulle få denna kris,
för att få ännu större glädje.
Källa: KLN (Katolska Liturgiska Nämnden)