1803 ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta” (Fil 4:8). Dygd innebär en inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. Den gör det möjligt för en person att inte enbart göra goda gärningar utan också att ge det bästa av sig själv. En dygdig person strävar med alla sina fysiska, psykiska och andliga krafter mot det goda. En sådan person söker det goda i konkreta handlingar. [1733; 1768]
Målet för ett dygdigt liv består i att bli lik Gud.[1]
1804 Mänskliga dygder är fasta hållningar, stabila inställningar, goda och väl utvecklade, beständiga egenskaper. De styr våra handlingar, lidelser och vårt uppträdande enligt förnuftet och tron. De har som verkan att en människa kan leva ett moraliskt gott liv utan större möda, med herradöme över sig själv och med glädje. En dygdig människa gör frivilligt det goda. [2500]
Moraliska dygder uppnås på mänskligt sätt. De är både frukter och utsäde för moraliskt goda handlingar. De förbereder människans alla krafter för att ingå förening med Guds kärlek. [1827]
Kardinaldygderna
1805 Fyra dygder spelar en ledande roll, som gångjärnen (cardo på latin) i en dörr. Därför kallas de ”kardinaldygder”; alla andra dygder rättar sig efter dem. Dessa dygder är klokhet, rättfärdighet, själsstyrka och måttlighet. ”Älskar man det rätta? Dygderna är frukten av dess arbete, ty det rätta undervisar om måttlighet och klokhet, rättvisa och mod” (Vish 8:7). Dessa dygder lovprisas med andra namn på många ställen i Skriften.
1806 Klokhet är den dygd som sätter förnuftet i stånd att i varje situation uppfatta vårt sanna goda och att välja de rätta medlen för att uppnå det. ”Den kloke ger akt på sina steg” (Ords 14:15). ”Var då samlade och nyktra, så att ni kan be” (1 Pet 4:7). Klokheten är ”den rätta regeln för handlingen”, skriver Thomas av Aquino,[2] i Aristoteles efterföljd. Den får inte förväxlas med vare sig feghet eller rädsla, eller med opålitlighet eller falskhet. Den kallas auriga virtutum (dygdernas körsven): den leder de andra dygderna och ger dem deras regel och mått. Det är klokheten som omedelbart leder samvetsomdömet. En klok människa beslutar om och ordnar sina handlingar efter detta omdöme. Tack vare denna dygd använder vi oss av de moraliska principerna på de enskilda fallen utan att ta fel, och vi övervinner tvivel som kan ansätta oss när det gäller det goda som skall göras och det onda som skall undvikas. [1788; 1780]
1807 Rättfärdighet är den moraliska dygd som består i den beständiga och fasta viljan att ge åt Gud och nästan det som tillkommer dem. Rättfärdighet när det gäller Gud kallas ”religionens dygd”. När det gäller människor sätter den oss i stånd till att respektera de rättigheter som tillkommer var och en och att i de mänskliga relationerna upprätta den harmoni som främjar rättrådighet när det gäller personer och det allmänna bästa. En rättfärdig människa – som ofta framställs i Bibeln – utmärker sig genom att hon alltid tänker rätt och riktigt och uppför sig rätt och riktigt mot sin nästa. ”Du skall inte ha anseende till den ringes person, inte heller vara partisk för den mäktige. Du skall döma din nästa rätt” (3 Mos 19:15-16). ”Ni som är herrar och har slavar, låt dem få vad som är rätt och skäligt. Tänk på att ni också har en herre – i himlen” (Kol 4:1). [2095; 2401]
1808 Själsstyrka är den moraliska dygd som garanterar fasthet och ståndaktighet när det gäller att söka det goda. Den stärker beslutsamheten att stå emot frestelser och att övervinna hinder i det moraliska livet. Kraftens dygd ger förmåga att besegra rädslan, till och med rädslan för döden, att möta prövningar och förföljelser. Den sätter en människa i stånd till att gå så långt att hon avstår och offrar sitt liv för att försvara en rätt sak. ”Herren är min starkhet och min lovsång” (Ps 118:14). ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” (Joh 16:33). [2848; 2473]
1809 Måttlighet är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade. Den säkrar viljans herravälde över instinkterna och håller begären inom anständighetens gränser. En måttfull människa styr sina sinnliga begär, bevarar en sund diskretion och ”låter sig inte överväldigas, så att hon följer sitt hjärtas lidelser”.[3] Måttlighet lovprisas ofta i Gamla testamentet: ”Låt dig inte förföras av dina lustar, undertryck dina begär” (Syr 18:30). I Nya testamentet kallas måttlighet ”anständighet” eller ”nykterhet”. Vi skall ”leva anständigt, rättrådigt och fromt i den tid som nu är” (Tit 2:12). [2341; 2517]
Att leva väl är inte något annat än att älska Gud av allt sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin varelse. Man ger honom alltid helgjuten kärlek (genom måttligheten); ingen olycka kan få en på fall (denna ståndaktighet åstadkoms genom kraften); man lyder endast honom (och detta är rättfärdighet) och är noga med att urskilja allt – av rädsla för att låta sig överraskas av list eller lögn (och detta ärklokhet).[4]